Jag fick precis för ett par minuter sedan någon riktigt anmärkningsvärt att blogga om.
För mindre än 10 minuter sedan satte jag mig i tåget och drog igång laptopen för att slösurfa så märker jag en smal man med utländsk härkomst ser osäker ut när han kommer gående i vagnskorridoren. Till slut så verkar han lugna ned sig och sätter sig ned på ett säte några rader framför mig.
Jag tänkte inte mer på det.
Men så plötsligt kommer man fram till mig och ursäktar sig med dålig engelska och frågar om jag skulle kunna hjälpa honom. Han var osäker på om hans biljett gällde detta tåg. Medan han gav mig biljetten satte han sig på sätet bredvid mig. Genast så blir jag extra uppmärksam på om han skulle försöka tjuva något, även om han inte verkade vara den typen. Jag kan avslöja redan nu att han inte gjorde några såna försök, så ni slipper fundera eller läsa vidare för att få reda på det.
"Göteborg C -Stockholm C. Intercity, tåg 188", japp, det stämde.
Han tackade så mycket och förklarade, på sin dåliga engelska, att han kom till Sverige igår och var rädd att han var på fel tåg.
Nåväl, inget konstigt med att förklara det. Men här kommer äventyret; han fortsätter genast att berätta sin livs historia.
På bara ett par minuter fick jag veta att han kom från Tjetjenien och att han flytt från krigen där. Hans barn, fru, vänner och föräldrar är alla döda... Förutom en:
- except...uhm... one woman... old auntie.
Det var dock inte allt jag fick reda på i dessa få minutrar. Han satt för 10 år sedan i ett fångläger där de slog ut alla hans tänder med spett (han visade spettrörelsen med armarna och började sedan dra i sina kinder och läppar för att visa vart hans tänder inte fanns), de har även huggit honom i handleden, fimpat cigaretter över hela hans kropp och skurit honom med kniv över bröstet.
Förr vägde han 112kg, idag väger han bara 47 och är längre än mig. Runt 180cm skulle jag gissa på.
Hur han lyckades förmedla allt detta på så kort tid övergår mitt förstånd.
Varför han berättade allt detta för mig, en främling på ett tåg, övergår mitt förstånd.
Vad skulle jag svara?! Vad skulle jag göra när han visar knivrörelsen över sitt bröst? Jag satt mest och sa "Oh? Ah? Ouch? A knife?! I see...". Vad annat skulle jag göra?
En annan intressant sak är också hur han lyckades berätta allt det här, allt hemskt, utan att se plågad eller ens ledsen ut och utan att få mig ett känna mig rädd eller orolig.
Efter att han pratat klart så tackade han för mig och reste sig upp och gick iväg medan han sa att han tycker att svenskar är trevliga och ler stort med ett leende utan tänder.
...En mycket märklig man som gjorde min dag mycket intressant! Man kan träffa alla sorter på tåg. Det är då ett som är säkert!
